I måndagens inlägg skrev jag om Moder Jords önskan att jag skulle förmedla vidare allt jag lärt mig av henne och andra naturandar. Jag bestämde mig ganska tidigt för att jag ville skriva en bok och påbörjade processen redan 2007.

Den här processen pågick sedan under många år. Jag fick helt enkelt inte till det. Gång på gång började jag skriva men fastnade och fick lämna det. Det jag inte förstod var att mitt liv är dedikerat det här syftet. Jag försökte skriva utan att blanda in mig och mitt liv i det hela. Mitt personliga syfte var att skriva boken som om vem som helst hade kunnat skriva den. Det var naturandarnas kunskap som skulle förmedlas, ansåg jag. Problemet var dock att när jag hade fått kunskap till mig så implementerade jag det i mitt liv och att försöka förmedla det utan att blanda in mina erfarenheter och insikter blev en omöjlighet. När jag sedan försonades med den tanken att jag skulle skriva utifrån mig själv så gick det sedan väldigt fort. Jag hittade en liten skrivarstuga i Dalsland där jag satt. Första tillfället var jag där i fem dagar sedan var det vid fyra tillfällen till över långhelger. När april kom började jag närma mig slutet av boken och fick till mig att jag skulle överlämna den i en liten eldsceremoni under en resa upp till Värmland.

Eldsceremonin

Manuset till boken hade jag nu skrivit färdigt, tyckte naturandarna. Själv hade jag helst behållit det för mer genomgång. Strax innan jag åkte upp till Värmland drog en väninna ett tarot-kort för min räkning. Ett kraftdjur skulle dyka upp i min närhet vars visdom skulle leda mig. Någon vecka innan jag åker till Värmland är det en skock måsar som beter sig mycket märkligt i min närhet vilket fångar min uppmärksamhet. Jag förstår omedelbart att det är säkert måsens visdom som jag ska få med mig. Jag kollar i Solögas bok Djurens språk vad den har att säga mig:

Dina vingar bär dig vart du vill, så lite till dig själv och din egen förmåga. Min gåva till dig är att känna tilltro till dig själv.

När jag frågade Moder Jord om detta budskap sa hon att boken ska följa måsens väg. Dess vingar ska få den att spridas och måsen kan bära den över haven.

I Värmland

Jag skrev ut bokmanuset, rullade ihop det och band ett sidenband runt. Inuti stoppade jag fem kristaller som varit med mig under hela tiden jag skrev boken, på inrådan av Moder Jord. Jag och min man, som följde med mig till Värmland, utförde sceremonin tillsammans. Vi la manuset på en glödbädd i en klotgrill vi hade fått låna. Vi stod en stund och tittade på pappersrullen som försvann mer och mer när jag helt plötsligt ser en mås som har satt sig på huset intill. Värmland är inte en plats man tänker sig att se måsar. Jag påpekade det för min man som vänder sig om och tittar. Även han tycker det är lite märkligt. Efter ytterligare en liten stund säger min man till mig att måsen har flyttat på sig. Den satt nu på en gren i en stor ek som stod intill huset. Min man påpekar för mig att måsen har inte gripklor utan labbar till fötter. Undrar hur den håller sig kvar?

På väg hem igen

Dagen efter åker vi hemåt. I utkanten av Karlstad stannar vi till för att ta en fika vid ett trevligt franskt konditori där vi sätter oss på uteserveringen. Uteserveringen är avgränsad med större blomlådor i trä och i blomlådorna hade de stuckit ner vanliga armeringsnät. Vi sätter oss vid ett bord alldeles intill en av blomlådorna. Medan min man är inne på konditoriet för att handla sitter jag kvar och väntar vid bordet. Helt plötsligt kommer en mås inflygande och sätter sig på armeringsnätet och sitter och tittar på mig i några minuter innan den flyger igen. Hur det ens var möjligt för den att sitta där med sina labbar till fötter förstår jag inte. Den gungade betänkligt fram och tillbaka.

Måsens väg

Väl hemma igen inser jag att jag kan ju inte göra några ändringar i manuset nu. Boken är inte längre min så det är bara att skicka in den och se om det är något förlag som vill ta sig an det. Jag skickar det först till nio olika förlag som jag hade fått rekommenderade men redan efter ett par veckor är det på nytt en flock måsar som beter sig konstigt och jag inser att det är något jag behöver göra. Efter lite funderingar frågar jag en kvinna som är skribent om hon har något förslag vart jag kan skicka bokmanuset. Jag får två förslag varav det ena är Förlagshuset Siljans Måsar. Jag skickar in manuset och det tog inte mer än någon vecka så får jag svar från dem att de gärna vill ge ut boken.

Sedan boken kom ut har jag ägnat mycket tid åt att åka runt med den på olika event. Två gånger har jag blivit påmind om att boken inte är min så jag ska inte lägga min energi på att försöka sprida och sälja den. Första gången var det genom en författarkollega som fick kontakt med en av mina guider i mars och andra gången, helt nyligen, var det genom min dotter som har kontakt med Ärkeängeln Daniel. Båda två har påpekat att jag har annat arbete att göra så boken ska jag överlämna till dem att sprida.

Mycket av mitt liv har varit på det här viset. De leder mig och visar mig vägen och ger mig hintar på olika vis. Jag har inte alltid varit så lyhörd för deras ihärdiga försök att kommunicera med mig men de har tålmodigt hållit mig och fortsatt att guida mig. Den väg jag nu ska gå kan jag ännu bara ana men det tar jag vid nästa tillfälle.

The way of the seagull

In Monday’s post, I wrote about Mother Earth’s wish that I pass on everything I learned from her and other nature spirits. I decided quite early on that I wanted to write a book and started the process back in 2007.

This process then went on for many years. I just didn’t get it. Time and time again I started to write but got stuck and had to leave it. What I didn’t understand was that my life is dedicated to this purpose. I tried to write without mixing me and my life into it all. My personal aim was to write the book as if anyone could have written it. It was the nature spirits’ knowledge that was to be imparted, I thought. The problem, however, was that once I had received knowledge, I implemented it in my life and trying to convey it without mixing in my experiences and insights became an impossibility. When I then came to terms with the idea that I would write based on myself, it went very quickly. I found a small printer’s cabin in Dalsland where I sat. The first time, I was there for five days, then it was on four more occasions over long weekends. When April came, I began to approach the end of the book and Mother Earth told me that I should hand it over having a small fire ceremony during a trip up to Värmland.

The fire ceremony

I had now finished writing the script for the book, thought the nature spirits. Personally, I would have preferred to keep it for more review. Just before I went up to Värmland, a friend drew a tarot card on my behalf. A power animal would appear in my vicinity whose wisdom would guide me. About a week before I go to Värmland, there is a flock of seagulls that behave very strangely in my vicinity, which catches my attention. I immediately understand that it is surely the wisdom of the seagull that I will take with me. I look in Solöga’s book Animal Language to see what it has to say to me:

Your wings carry you wherever you want, so trust yourself and your own ability. My gift to you is to believe in yourself. 

When I asked Mother Earth about this message, she said that the book should follow the path of the seagull. The seagull can carry it across the seas and its wings will help it to spread.

In Värmland

I printed out the book script, rolled it up and tied a silk ribbon around it. On the advice of Mother Earth, I put five crystals inside that had been with me throughout the time I was writing the book. Together with my husband, who came with me to Värmland, I performed the ceremony. We put the script on a glow bed in a ball grill we had borrowed. We stood for a while looking at the roll of paper which disappeared more and more when suddenly, I see one seagull that has perched on the house close by. Värmland is not a place you think of seeing seagulls. I pointed it out to my husband who turns and looks. Even he thinks it’s a bit strange. After another little while, my husband tells me that the seagull has moved on. It was now sitting on a branch of a large oak that stood next to the house. My husband points out to me that the seagull does not have claws but paws for feet. Wondering how it holds up?

On the way home again

The next day we go home. On the outskirts of Karlstad, we stop to have a coffee at a nice French patisserie, where we sit in the outdoor seating area. The seating area is demarcated with large wooden flower boxes and in the flower boxes they had put down regular reinforcing mesh. We sit down at a table right next to one of the flower boxes. While my husband is inside the patisserie to shop, I remain waiting at the table. Suddenly, a seagull comes flying in and sits on the reinforcing mesh and looks at me for a few minutes before flying off again. How it was even possible for it to sit there with its paws for feet, I don’t understand. It rocked precariously back and forth.

The seagull’s way

Back home, I realize that I can’t make any changes to the script now. The book is no longer mine, so I just send it in and see if there is a publisher who wants to take it on. I first send it to nine different publishers that I had been recommended, but already after a couple of weeks it is again a flock of seagulls behaving strangely and I realize that there is something I need to do. After some thought, I ask a woman who is a writer if she has any suggestions where I can send the book manuscript. I get two proposals, one of which is Förlagshuset Siljans Måsar (The publishing house the Seagulls of Siljan). I send in the script and it didn’t take more than a week or so to get an answer from them that they would like to publish the book.

Not mine to sell

Since the book came out, I have spent a lot of time traveling around with it at various events. Twice I’ve been reminded that the book isn’t mine, so I shouldn’t spend my energy trying to spread and sell it. The first time it was through a writer colleague who got in touch with one of my guides in March and the second time, very recently, it was through my daughter who has contact with Archangel Daniel. Both have pointed out that I have other work to do so I will hand the book over to them to distribute.

Much of my life has been this way. They guide me and show me the way and give me hints in different ways. I have not always been very responsive to their persistent attempts to communicate with me, but they have patiently held me and continued to guide me. The path I will now take I can only guess now, but I will write about that at the next opportunity.

 

Mötet med Moder Jord

I förra inlägget berättade jag om en kurs i Inkaindianernas sätt att arbeta med energier som jag gick sommaren 2007. Sista dagen på den kursen sa vår kursledare Elizabeth till oss att vi skulle be om hjälp när vi kom hem, om vi ville fortsätta vårt arbete som vi hade påbörjat. Eftersom jag hade ganska lätt för att få kontakt och kommunicera med naturandar ville jag definitivt fortsätta arbetet. Jag kände dock att det nog var klokt att be om hjälp, mycket på grund av den information som kommit till mig som jag hade svårt att förstå. Jag kontaktade därför Moder Jord, som hade varit med oss hela tiden under kursens gång, och bad henne att sända mig någon som kunde hjälpa mig. I mitt huvud lät det ungefär så här:

– Kära Moder Jord, det här är så stort och jag är rädd att göra fel, snälla sänd mig en guide och lärare som kan hjälpa mig.

Jag flinade lite för mig själv efteråt och tänkte: “Tänk om det kommer någon och knackar på min dörr. Det hade ju varit lustigt.” Jag hade så klart ingen aning om vem hon skulle skicka men jag var helt övertygad om att det skulle vara någon människa. Elizabeth hade sagt till oss att vi kunde räkna med att be flera gånger innan vi fick svar. Jag bad tre gånger innan jag fick svar och svaret jag fick förundrade mig mycket. Hon sa:

– Jag är din guide och lärare.

Jag hörde det väldigt tydligt i mitt huvud. Till en början kände jag mig alldeles tom i huvudet men efter en liten stund spred sig tacksamheten och glädjen över att Moder Jord själv är min lärare. Jag kunde inte få en bättre.

Det som hände sedan var att hon satte mig i lära. Det var då hon började kalla mig dotter. Bland det första hon sa att jag skulle lära mig var att förstå hur energier fungerar och jag skulle börja med att gå ut i naturen för att leta mönster. Jag förstod inte alls hur detta hängde ihop och vad var det för mönster jag skulle se? Jag fick fråga igen och då sa hon till mig att jag kunde börja med att studera spindelnät. Dess uppbyggnad och struktur påminner mycket om hur energinät ser ut och fungerar, som energierna i och runt vår fysiska kropp. Att lära sig om energier har visat sig vara ett stort och komplext område. Jag håller fortfarande på och lär mig.

Efter att Moder Jord hade satt mig i lära bad hon mig att förmedla hennes lära till er andra. Hur jag gjorde la hon sig inte i. När hon bad mig om detta kändes det oerhört stort och jag upplevde det som en stor börda som jag ensam skulle bära. Jag kände att jag inte riktigt mäktade med det utan försökte på olika sätt förminska det och ta bort mig ur ekvationen. Samtidigt var jag ju naturligtvis väldigt stolt och kände mig ärad. Dessa motstridiga känslor ledde till ett krig inom mig själv som pågick under flera år. Under tiden fortsatte Moder Jord och många andra naturandar, att lära mig om energier, naturen och dess lagar, det fysiska livet och om mig själv. Till slut släppte jag taget om min rädsla och lät processen få ha sin gång. Vilket ledde till en bok som jag släppte för nästan exakt ett år sedan.

tree with female face holding little girl, vector graphic design element

The meeting with mother earth

In the last post, I told you about a course on the Incan way of working with energies that I took in the summer of 2007. On the last day of that course, our course leader Elizabeth told us that we should ask for help when we got home, if we wanted to continue our work as we had begun. Since it was quite easy for me to connect and communicate with nature spirits, I wanted to continue the work. However, I felt that it was probably wise to ask for help, mainly because the information that had come to me I had a hard time understanding. I therefore contacted Mother Earth, who had been with us all the time during the course and asked her to send me someone who could help me. In my head it went something like this:

– Dear Mother Earth, this is so big, and I am afraid to make mistakes, please send me a guide and teacher who can help me.

I grinned a little to myself afterwards and thought: “Imagine if someone comes knocking on my door. That would be funny.” Of course, I had no idea who she was going to send, but I was absolutely convinced that it would be a human being. Elizabeth had told us that we could expect to pray several times before we received an answer. I prayed three times before I got an answer and the answer I got amazed me a lot. She said:

– I am your guide and teacher.

I heard it very clearly in my head. At first, I felt completely empty in my head, but after a little while the gratitude and joy that Mother Earth herself is my teacher spread. I couldn’t get a better one.

What happened next was that she begun to teach me. That’s when she started calling me daughter. Among the first things she said I should learn to understand how energies work and I should start by going out into nature to look for patterns. I didn’t understand at all how this was connected and what was the pattern I was supposed to see? I had to ask again and then she told me I could start by studying spider webs. Its structure is very similar to how energy networks look and function, like the energies in and around our physical body. Learning about energies has proven to be a vast and complex field. I’m still learning.

After Mother Earth had taught me, she asked me to pass on her teachings to the rest of you. She didn’t have any opinion about how I did it. When she asked me, it felt incredibly large and I experienced it as a big burden that I had to carry alone. I felt that I didn’t really have the power to deal with it, so I tried in various ways to reduce it and remove myself from the equation. At the same time, of course, I was very proud and felt honored. These conflicting feelings led to a war within me, that went on for several years. Meanwhile, Mother Earth and many other nature spirits continued to teach me about energies, nature and its laws, physical life and myself. Finally, I let go of my fear and let the process take its course. Which led to a book that I released almost exactly a year ago.

 

Drömbudskap

I början av sommaren 2007 deltog jag i en workshop för att lära mig inkaindianernas sätt att arbeta med energier för Elizabeth B. Jenkins.

Jag kände mig synnerligen kallad att gå.  Det som föranledde att jag skulle söka just till den här workshoppen med Elizabeth var en dröm jag hade under hösten 2006.

I drömmen befann jag mig på en liten catwalk, cirka en meter bred och tre meter lång, ungefär femton meter upp i luften. Mitt på catwalken stod en indian. I slutet av den var det en annan catwalk i rät vinkel mot den första, men bredare. Mitt på den stod en annan indian. Båda två var barbröstade. De påminde om varandra men den andra indianen var längre och kraftigare byggd.

Drömbudskap med ansiktsdrag

Båda två hade väldigt fina ansiktsdrag med svart hår och svarta ögon. Jag var tvungen att gå förbi dem båda två och jag var arg, riktigt arg. Varför jag var tvungen att ta mig förbi dem och vad jag gjorde där, hade jag ingen aning om. Jag tog mig med fysiskt våld förbi den första indianen genom att jag knuffade honom åt sidan, hårt, och därefter tog jag mig förbi den andra. Min ilska hade gjort mig stark. Jag funderade inte så mycket utan fortsatte att gå.

När jag hade passerat den andra indianen var jag tvungen att vända om och ta mig tillbaka. På tillbakavägen tog jag mig förbi den kraftiga indianen som stod på den breda catwalken, men jag kom inte förbi indianen som stod på den smala. Nu var det han som var arg och hade funnit sin styrka i ilskan. Han tog tag i mina axlar och slängde ner mig så att jag hamnade utanför catwalken på ryggen, med honom ovanpå mig. Av tyngden föll vi båda handlöst ner mot marken under oss. Under fallet möttes våra blickar. Det var som om han nålade fast mig med sin blick. Han stirrade argt på mig med sina svarta ögon. Hans ansikte var bara någon decimeter från mitt. Inga ord uttalades men jag förstod ändå vad han ville säga mig. Detta kan också vara ett drömbudskap om man vill tolka drömmar.

Drömbudskap och varningar

– Du måste lyssna på mig. På grund av att du har gått dina egna vägar och vägrat att lyssna till de varningar som getts dig har många människor kommit till skada. Du måste sluta med det och börja lyssna.

Allt detta tog bara ett ögonblick. Efteråt vände han på oss så han kom underst för att själv ta smällen mot marken. Av kärlek till mig. Hans förut så ilskna ögon utstrålade nu en enorm kärlek. Jag vaknade upp innan vi slog i golvet. Denna sista gest tillsammans med mycket starka ord och hans intensiva blick fick mig att vakna upp. Jag hade många gånger funderat och tänkt att jag måste bli bättre på att lyssna på mig själv. I tron att det endast var mina egna tankar och inbillning, hade jag inte lyssnat.

Den här indianen som dök upp i min dröm kände jag av även i vaket tillstånd. Det var som om han hängde mig över axeln och tittade skarpt på mig med sin svarta blick. Jag förstod att det var något särskilt han ville att jag skulle göra, frågan var bara vad? Det satte igång min tankeverksamhet. Att han var indian fick mig att tänka på den tidigare händelsen som jag skrev om då jag offrades. Jag förknippade den platsen med Anderna. Kan det ha något med den händelsen att göra?

Ännu ett drömbudskap

Några veckor senare när jag satt och lyssnade på radion nämner de i förbifarten att en inkaindian har kommit hit till Sverige för att besöka en plats där man upptäckt en solport. SOLPORT! Det fick mig att tänka på den portalen jag hade gått igenom. Hängde det ihop på något vis?

Jag försökte att få fram mer information om den här solporten men hittade inte mycket alls. Kom till slut att tänka på att jag faktiskt har en svägerska som kommer från Bolivia med ett ursprung som queroindian. Hon kanske vet? Jag kontaktar henne och hon visste precis vad jag ville veta. Hon berättar då om den här kursen med Elisabeth Jenkins som skulle vara under sommaren. Innan dess kunde jag ju läsa hennes bok The return of the Inka. I den boken fann jag indianen från min dröm.

Att en dröm kunde få så stor påverkan av mitt liv hade jag aldrig ens kunnat ana.

Drömbudskap kan också vara både negativa och positiv budskap. Här ser ni en drömfångare.

A dream with message

In the early summer of 2007, I attended a workshop to learn the Inca way of working with energies for Elizabeth B. Jenkins. I felt particularly called to go. What prompted me to apply for this workshop with Elizabeth was a dream I had in the fall of 2006.

In the dream I was on a small catwalk, about one meter wide and three meters long, about fifteen meters up in the air. In the middle of the catwalk stood an Indian. At the end of it was another catwalk at right angles to the first, but wider. In the middle of it stood another Indian. Both were bare-breasted. They resembled each other but the other Indian was taller and more powerfully built. Both had very fine features with black hair and black eyes. I had to pass them both and I was angry, really angry. Why I had to get past them and what I was doing there, I had no idea. I physically got past the first Indian by pushing him aside, hard, and then I got past the second. My anger had made me strong. I didn’t think too much and kept walking. When I had passed the other Indian I had to turn around and retrace my steps. On the way back, I passed the stout Indian standing on the wide catwalk, but I didn’t pass the Indian standing on the narrow one. Now he was the one who was angry and had found his strength in anger. He grabbed my shoulders and threw me down so that I ended up off the catwalk on my back, with him on top of me. From the weight, we both fell handlessly to the ground below us. During the fall, our eyes met. It was as if he pinned me down with his gaze. He glared at me with his black eyes. His face was only a few centimeters from mine. No words were spoken but I still understood what he wanted to tell me.

– You must listen to me. Because you have gone your own way and refused to heed the warnings given to you, many people have been hurt. You need to stop that and start listening.

All this took only a moment. Afterwards he turned us around, so he came under to take the hit to the ground himself. Out of love for me. His once angry eyes now radiated immense love. I woke up before we hit the floor. This last gesture together with very strong words and his intense gaze made me wake up. I had many times thought that I must get better at listening to myself. Believing that it was only my own thoughts and imagination, I had not listened.

This Indian who appeared in my dream I felt even in the waking state. It was as if he hung over my shoulder and looked at me sharply with his black gaze. I understood that there was something special he wanted me to do, the only question was what? That got my thinking started. That he was Indian made me think of the earlier incident I wrote about when I was sacrificed. I associated that place with the Andes. Could it have something to do with that incident?

A few weeks later, when I was listening to the radio, they mentioned in passing that an Incan Indian had come here to Sweden to visit a place where a sun gate had been discovered. SUN GATE! It made me think of that portal I had gone through. Was it somehow connected?

I tried to find more information about this sun gate but didn’t find much at all. Finally came to think that I have a sister-in-law who is from Bolivia with Queroindian origins. Maybe she knows? I contacted her, and she knew exactly what I wanted to know. She then talks about this course with Elisabeth Jenkins that would be during the summer. Before that she said, I could read her book The return of the Inka. In that book I found the Indian from my dream.

 

Recension av min bok

Härom dagen blev min bok “Hon kallar mig dotter” recenserad av Karolina Wendelin i hennes blogg finakarolina.se

För er som är intresserade av det mediala.

Boken Hon kallar mig dotter är skriven av Åsa Danielson Grimpe. Boken handlar om det mediala men också om Åsas liv och hur hon har funnit det andliga i naturen.

Denna bok skiljer sig från de mediala böcker jag tidigare har läst. Det är väldigt intressant att följa Åsa från det att hon var liten till vuxen ålder. Om hennes liv och hur naturen alltid har kallat på henne, trots att det tog lång tid för henne att förstå det.

I boken skriver hon att många talar till Gud, men att hon talar till Moder Jord. Man får ha ett öppet sinne när man läser boken och om man har det kommer man att förstå det fina i naturen. Även om jag inte kan känna eller prata med naturandarna kan jag känna att det känns fint och tryggt att de är där och vakar över oss.

Man kan känna ett lugn och positivitet av att läsa boken. Jag är inte själv medial, men får en härlig känsla av att läsa Åsas bok. Hon pratar inte bara om det mediala och naturen utan också om kärlek och lycka. Om att tycka om sig själv och vara en bra människa.

Hon tar upp många ämnen som är viktiga, vägen till ett friskare liv där hon berättar sin historia och hur hon gjorde för att må bättre och hitta en balans i sitt liv.

En otroligt intressant bok att läsa och som ger en bra känsla.

Väldigt roligt, tack Karolina!

 

De universella naturlagarna

Nästa naturlag är att allt strävar efter balans. För att det över huvud taget ska vara möjligt att uppleva något med våra sinnen måste allt som existerar finnas i varandras motsatser med en gråskala däremellan. Några exempel på detta är dag och natt, där gryning och skymning leder från det ena till det andra. Höga toner och låga toner med flera toner däremellan. Svart och vitt med flera färgskalor däremellan. Sött och surt och allt däremellan. Mjukt och hårt. Även våra känslor fungerar på samma vis. Sorg och glädje är varandras motsatser men det är sällan man befinner sig i fullständig sorg eller fullständig glädje utan det brukar vandra däremellan. Har du stor obalans åker du berg- och dalbana mellan de olika känslorna. Naturlagen strävar hela tiden att uppnå balans mellan dessa ytterligheter.

Om vi tittar på naturen och hur den strävar efter balansen så kan man se om det finns mycket av något villebråd eller specifik växt som några rovdjur eller växtätande djur livnär sig på så kommer den arten att få mer ungar det året eftersom det finns gott om föda. När denna föda sedan minskar i mängd kommer även de djur som livnär sig på denna föda att minska. Det här systemet är genomgående för allt som existerar. När det blir för mycket av något blir det obalans. Obalansen kan även skapa sjukdomar i sin sträva att återupprätta balansen igen.

I och med människans urbanisering och samhällen som strävar efter ekonomisk vinning har vi förorsakat stora obalanser i naturen men också för oss själva. Denna naturlag fungerar även i det lilla som i våra egna kroppar både fysiskt och mentalt. Vad gäller kosten, vila, aktivitet, ja i allt vi tar oss för.

Det finns kodat i oss och i allt i naturen en strävan efter balans. Först när vi har lärt oss att ta hänsyn till denna naturlag så kan vi finna harmoni och lycka i våra liv.

Vill du lära dig mer om de universella naturlagarna och hur de påverkar våra liv kan du läsa min bok “Hon kallar mig dotter”. Du kan också anmäla dig till den digitala workshopen jag satt samman där vi under tio olika delkurser går igenom de mest grundläggande delarna för att du ska få större förståelse för hur naturlagarna påverkar ditt liv. Jag åker även ut och föreläser på olika event, arbetsplatser, etc.

Vid nästa tillfälle går jag in på det unika i livet så håll ögonen öppna om du vill veta mer.

 

Vad som menas med universella naturlagarna

Det som menas med universella naturlagar är att de gäller oss alla. Allt som finns, lever och existerar på jorden. Oavsett vad vi har för ursprung, vad vi tror på eller hur vi lever så gäller dessa naturlagar oss alla. Vi kan inte välja bort dem. Vilket du kommer förstå.

Den första naturlagen jag tänker beskriva är att allt består av energi. Jag har nyligen varit på en meditationsretreat där jag har suttit och mediterat enligt en tradition som återupptäcktes av Siddhartha Gautama (mest känd som Buddha). Med denna meditationsteknik lär man sig att känna den energi som flödar i kroppen. Kännedomen om att allt består av energi har alltså funnits hos människan sedan urminnes tider men nu har även vetenskapen konstaterat detta.

Vad innebär det då egentligen att vi består av energi?

Energi är rörelse. Rörelse innebär förändring. Allt som finns försvinner för att komma tillbaka igen, i någon form. Energi kan nämligen inte försvinna för gott bara omvandlas. Ta vatten t.ex. Vatten kan omvandlas från flytande till ånga och till is. I grund och botten är det samma men förändras och vi upplever det annorlunda. Om du sätter dig vid en å så det vatten som flyter förbi dig i detta nu kommer inte tillbaka igen men samtidigt försvinner det inte. Det vatten som vi dricker idag är samma vatten som fanns på jorden då dinosaurierna levde. Samma vatten som fanns från första början. Det har bara omvandlats gång på gång. Från ån, ner i havet upp i skyn som faller ner som regn och ut i ån igen. Vattnet vi dricker går tillbaka ut i marken som tas upp av växter som vi eller något djur äter. Det går runt och runt. Allt kommer och går … kommer och går … Dagen blir till natt som blir till dag. Årstiderna skiftar för varje år som går. Allt kommer och går … kommer och går … Så gör även dina känslor.

Om vi lär oss att se på våra känslor som något som kommer och går, att det inte är vårt jag så blir livet mycket lättare att leva. Uppstår ett problem som gör dig orolig. Vet då att det kommer passera. När någon i din närhet går bort och du sörjer, vet då att även det kommer passera. För döden som många av oss räds är bara en omvandling från en form till en annan. För allt kommer och går. Även glädjen kommer och går.

Om vi lär oss att våra tankar kommer och går och inte är vårt jag, kan vi lättare hantera dem. Om vi låter bli att identifiera oss med tankar och känslor och inte agerar utifrån dessa så kan vi ta makten över oss själva. När vi tar makten över oss själva då äger vi vårt liv. De flesta av oss lever dock som slavar under sina egna känslor och tankar. Vi har alla möjlighet att välja en annan väg. En väg som leder dig till större frihet och lycka. Ta den!

Förstå principen att allt kommer och går.